Långbensgroda

Rana dalmatina

Rana är ett latinskt ord och betyder groda medan dalmatina som också är latin betyder "Dalmatien" vilket är en region i västra delen av Balkan.

Långbensgrodan är en brungroda som har långa ben och en spetsig nos. Brungrodor är en icke-systematisk grupp av grodarter där vanlig groda (Rana temporaria), åkergroda (Rana arvalis) och långbensgrodan (Rana dalmatina) ingår. Detta eftersom de har liknande utseende och levnadssätt men även på grund av att deras dräckt eller färgtäckning går i brunt. Arten är oftast jämnbrun på ryggsidan med en ljusare undersida som har en gulgrå till laxröd ton. Det absolut säkraste kännetecknet för arten är att trumhinnorna är placerade tätt bakom ögonen och har ungefär samma storlek. Förväxlingsarter är som sagt vanlig groda och åkergrodan men långbensgrodan är lite mindre i storlek än dem andra brungrodorna.

Långbensgrodan finns i ett isolerat område i sydöstra Skåne och ett större område från Blekinge till Småland samt på Öland. Arten leker i små grunda kärr och dammar som permanent håller vatten. Dem vill gärna att det ska finans närhet till lövskog. 

Leken är tidig och långbensgrodan är därmed tidigast av Sveriges amfibier.

Det största hotet mot artens existens här i Sverige är förändringen av löv- och blandskog till planterad granskog. Genom att gran växer upp intill lokalerna så försämras lokalklimatet i vattnet. Vidare missgynnas artens födosök och förbindelser på land om skogsbestånden omförs till gran. Igenplantering och igenväxning av öppna ängar eller före detta betesmarker i skogen är kritiskt för arten. Men även utdikning, grundvattentäkt och inplantering av fisk och kräftdjur är allvarliga hot.

Arten kan skyddas om alla kända lekvatten med regelbunden reproduktion skyddas från granplantering inom 100 meter från vattnet. Givetvis måste vattnet skyddas från dikning, urgrävning, dumpning mm. Den intilligande skogen bör sträva efter att ha inslag av öppen äng, lövskog, sumpskog eller kärr. Och kanske det viktigaste av allt är att bevara hässlen. För att säkra populationers överlevnad så måste man se till att grupper av lekvatten sammanbinds av biotoper som inte ger upphov till barriärer som till exempel granplantering, bebyggelse eller liknande. Man ska alltså främja artens metapopulationsstruktur, vilket menar att dem olika lekvattnen är sammanbundna i ett nät där ut- och invdandring kan ske mellan. Om en barriär uppstår så blockerar den ut ett eller flera lekvatten som isoleras och individerna där får svårare att överleva.

Kandelabersvamp

Artomyces pyxidatus eller Clavicoróna pyxidáta

Kandlabersvampen är en fingersvamplik art som är ungefär 3-15cm hög. Dess färg varierar ifrån smutsvit till gul- eller brunaktig. Den är egentligen inte närmare släkt med fingersvamparna. Kandelabersvampen aviker från dessa genom att deras grentoppar år skållikt utvidgade och utifrån skålens kant utgår nya grenar. Dess likhet med en kandelaber har gett den sitt svenska namn.

Arten är en nedbrytare och växer vanligen på grova, kullfallna och ofta starkt rötade stockar av asp (Populus tremula). Vid enstaka fall kan den hittas på andra trädslag, som t.ex. björkar (Betula) eller granar (Picea). Den har relativt hårda krav på sin omgivning och vill att lokalen ska ha en lång skoglig kontinuitet. Kandelabersvampen förekommer i större delen av Sverige men den är mindre allmän eller sällsynt desto mer söderut man kommer. Man utgår från att antalet har minskat med mer än 15 % över de senaste 30 åren. Arten är väldigt lätt att identifiera och tack vare sin sällsynthet utgör den en bra nyckelart och används dämed inom nyckelbiotopsinventering.

Ett av dem största hoten mot arten är den minskade tillgången på omkullfallna träd eller så kallade lågor av främst asp men även olikåldrig skogsmark med aspinslag. En åtgärd mot detta är att se till att bevara aspar i barrskog, i synnerhet de som har en grövre dimension men även att döda aspar lämnas kvar på marken.

Vätteros

Lathraea squamaria

Artepitetet squamaria kommer av latinets squama vilket betyder fjäll och syftar på artens fjälliga stjälk och jordstam. Det svenska namnet nybildades av botanikern Elias Fries under mitten på 1800-talet och fick sitt namn av att den liksom vättarna lever större delen av sitt liv under jord.

Vätteros är en helt rosaröd eller i ovanligare fall vit parasiterande växt och hör till de fåtal växter i vår natur som helt saknar klorofyll. Eftersom de inte är gröna och saknar fotosyntes är bladen reducerade och fjällika. Bladen växer tidigt ihop och bildar fjäll, och om man kollar lite närmare kan man se att det finns hålrum som är klädda med körtelhår. Tidigare trodde man att det användes som insektsfällor men man anser numera att de utnyttjas för att öka transpirationen och därmed näringsupptagningen ur värdväxten. Stjälken blir bara några decimeter hög och är tjock, köttig och fjällig. Vätterosen blommar relativt tidigt, redan i april-maj. Det är osannolikt att denna art ska kunna förväxlas med någon annan.

Vätterosen som är en inte allt för vanlig art påträffas främst i södra och mellersta Sverige. För att hitta denna art så bör du söka dig till mullrik mark i en lövskog med inslag av hassel men den kan även parasitera på andra lövträdsarters rötter.

Glitterbläcksvamp

Cóprinus micáceus 

En vacker svamp som har en silkesglänsande utstrålning om sig. Denna glittrande effekt beror på små korn som sitter på de yngre exemplaren och har gett svampen sitt namn. Men i takt med åldern så faller dessa av vilket gör äldre exemplar lite tråkigare. Hatten är ofta mellan 2-4 cm bred, äggformad till klocklik med radiära fåror. Glitterbläcksvapen växer ofta i stora tuvor som bilden illustrerar. Du hittar den ofta i feta gräsmattor vid en trädbas eller murken lövved. Går att hitta under försommaren mot hösten.

Sandödla

Lacerta agilis

"Lacerta" betyder ödla och "agilis" betyder vig, smidig.

Sandödlan invandrade till Sverige under den s.k. postglaciala värmeperioden (ca 7000-500 f Kr). Invandringen var möjlig då det existerade en tillfällig landspassage till kontinenten, varefter den spred sig runt om i landet. Men i takt med att klimatet blev kallare så överlevde sandödlan bara på vissa gynnsamma lokaler. I dagsläget så befinner sig ödlan i relativt många populationer i delar av södra och sydvästra Sverige.

Arten är cirkus 20 cm lång, dem största man har sett är upp mot 25. Kroppen består av korta ben och ett brett huvud, det är inte allt för ovanligt att ödlan har en rad mörkare fläckar med ljus mittpunkt på sidorna. Men hur ser man då skillnad på en sandödla och den vanliga skogsödlan (Zootoca vivipara) kan man fråga sig. Framförallt ser man en tydlig skillnad under våren när hannarna är i parningssäsong, för då har dem en stark grön färg. Medan honorna är alltid åt det brun/gråa hållet. En annan skillnad är det mörka mittbandet som går utmed hela ryggen.

Parningen för arten sker på våren och under försommaren, och följs av äggläggningen några månader senare. I regel är det mellan 2-15 stycken som föds och vid en ålder kring 3-4 år så är det könsmogna. Livslängden har visat sig vara förvånansvärt hög med den fynd man har hittat på 19 respektive 14 år men medelåldern tros dock ligga runt 5-7 år.

För sin överlevnad i den nordligaste delen av sitt utbredningsområde så är sandödlan beroende av solexponerad sand, där den kan lägga sina ägg och även sola sig. Vill också ha ett tydligt fältskikt av ljung och/eller gräs och örter där den kan jaga då främst insekter och spindlar men även för att gömma sig. Habitaten hotas i många fall av igenväxtning, samt av olika former av markexponering och markslitage. Habitatförstörelse och habitatfragmentering är ett av dem vanligaste hoten på senare tid.  I och med detta så är arten är fridlyst och rödlistad som sårbar (VU) 2005. Statusen har bedömts som dålig med en negativ trend.

Trots deras storlek så kan jag meddela att det känns lite när dem biter till så testa att lyfta upp en om ni törs.